Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SENGUSTAVIANERNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tf ■ ––– –––ft
Johan Olof Wallin
Ja, Astrild heter han, den lufven!
Och hans historia lyder så —
jag kan väl tro hur ni er grufven
för hvad ni här ska höra på;
jag kan väl tro hur ni bevaken
för spejaren hvar enda stig —
ack! det gör inte stort till saken;
han narrar er så väl som mig!
Men hör nu på, i hvilka grader
den skälmska gossen mig besvek!
I början höll han serenader
och var så gråtögd och så blek.
Jämt återför hans ömma luta
de suckar vindarne förströ;
jämt hotar han att aldrig sluta,
och slutar jämt med hot — att dö.
Nog, må ni tro, jag stängde vägen
och syntes ömsom döf och stött;
men ack! han var så öm, så trägen,
och tänk om stackarn hade dött!
En gång — jag vet ej af hvad sprittning —
mitt hjärta kom liksom på glänt;
men flux! tog han det i besittning,
förrän jag visste hvad som händt.
Men nu — ej grät han mer, ej vek han
för något hot och något krus:
”1 gummor, maken åt er!” skrek han,
”1 flickor, jag rår om mitt hus!”
Långt värre än kung Karl i Bender,
han larmade och tog ej fred;
och jag skref opp i min kalender
det enda jordskalf hyddan led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
