Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1700-TALETS DRAMATIK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En del af dem gaf sig ut i landsorten, andra — med Peter
Stenborg som ledare — sökte åtminstone tidtals uppehålla
en svensk teater i Stockholm i växlande lokaler, men de kunde
inte täfla med fransmännen, och det är bedröfliga skildringar,
vi ha af deras föreställningar under frihetstidens sista år.
Repertoarens kärna var fransk, främst Molières och
hans efterföljares komedier, men jämväl en och annan af
Corneilles, Racines och Voltaires tragedier. På närmre
håll hämtade man Holbergs ypperliga lustspel, som voro
mycket omtyckta i Sverige. Därtill kommo dels äldre stycken,
dels längre fram sångspel, en ny art som skapats i Frankrike.
De första åren af den nya inhemska skådeplatsens tillvaro
framlockade en förhållandevis rik dramatisk litteratur. Olof
von Dalin[1], som tog som sin uppgift att förse den svenska
poesien med prof på den moderna smaken inom olika arter,
framträdde 1738 med en tragedi, ”Brynilda eller den olyckliga
kärleken”, efter mönster af Racine, hvilken hade en stor och
ganska varaktig framgång, men som dock måste betraktas
som ett ganska otympligt försök att skildra den erotiska
lidelsen. Att i ett steg hinna den utsökta fransk-klassiska
stilen var en omöjlighet. Märkligt är att ämnet, i strid mot
den franska regeln, hämtades från nordisk saga, och bland
de följande försöken inom genren finner man ett och annat,
som tagit sin hjälte från vår egen historia. Men något annat
anmärkningsvärdt förete de inte.
Bättre gick det för lustspelet, där Holberg var den
främsta förebilden. Det blef en satir på en viss last eller
ett lyte, som karakteriserar hufvudpersonen, efter hvilken
stycket vanligen fick sitt namn; intrigen kunde vara hur
schematisk som helst, blott den gaf tillfälle till några komiska
scener, där dårskapen vederbörligt afstraffades. Har man
i minne Dalins Argus, så väntar man, att han skulle lyckas
bra i ett lustspel, men i ”Den afundsjuke”, en typ, hvartill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
