Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, var frestelsen att på detta sätt återvända till
hembygden honom stark, men själfva biskopsstolen, då för tiden
målet för de flesta ofrälse snillena, lockade honom icke, ty
”på Erik Gustaf Geijer vore det slut”. Det låg i detta
yttrande ej blott medvetenhet om eget värde, utan än mer
tro på sin uppgift, och detta räddade Geijer från ett så
ödesdigert misstag som det Tegnér begick.
Åter framträder en karakteristisk olikhet mellan de båda
stora männen. Under sina studieår hade Geijer kämpat en
hård kamp, tviflat och tvekat. Efter genombrottet, då han i
produktiv verksamhet lärt känna sin kraft, blef detta
annorlunda; en sökare förblef han alltid, men den som följer
honom har nu städse förnimmelsen af att det innerst hos
honom finns en säkerhet väl ej alltid om vägen, men om målet,
som skänker honom en stor och stilla ro. I fast gudsförtröstan
kastar han bort all världslig oro för morgondagen, och ställd
äfven i djupa konflikter går han oförvillad sin väg fram.
I långa år hade Geijer varit förlofvad med en flicka från
hembygden, Anna Lisa Lilljebjörn; ändtligen var han säker
om sin professur och kunde tänka på bröllop. Då anlände
till universitetsstaden en främling, Amalia von Helwig [1]; högt
begåfvad, medlem af den Weimarska kretsen och själf skald
öfver medelmåttan verkade hon som en uppenbarelse i det
romantiska Uppsala. ”Jag har ej,” skref Geijer senare,
”lefvat ett lif, som liknat dessa månaders, då dagen upptogs
af snillrika samtal och natten till större delen med att skrifva
föreläsningar, som äfven hon skulle höra.” I dikten
Nattvandraren återklingar hans stämning. Å fru Helwigs sida
var känslan kanske än djupare. Men det märkes ingen oro,
ingen tvekan hos Geijer. Det var inte blott plikten, som
band honom vid den trolofvade; hans känsla sade honom,
att blott hos henne fanns lyckan, att blott med henne kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
