Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andtruten följde han den flyende,
den älskade, utöfver berg och dalar,
med lyran på sin arm, och aftonvinden
slog ett adagio i dess silfversträngar,
och gudens suckar svarade därtill.
Och redan är förföljarn henne nära,
hans andedräkt ren bränner hennes skullra,
hans armar öppnas ren att famna henne.
Då bad hon upp till Zeus med sträckta händer:
”Förbarma dig, o gif mig ej till pris
åt snillets gud, ej sådan som jag är
låt honom fatta mig; förvandla förr,
hur helst du vill, den lefvande gestalten!”
Och se, på en gång — underbart att höra! —
de späda föttren växte fast i jorden,
det smärta lifvet reste sig till stam,
till grenar bredde sig de sträckta händer,
och håret susade som löf i vinden.
Rörd tryckte Febus den förvandlade
intill sitt bröst; ännu var trädet varmt,
och hjärtat slog ännu inunder barken.
En kvist han bröt sig utaf nyfödd lager
och flätade den in i gyllne lockar,
och bar den jämt till tecken af sin kärlek.
Och från den stunden — det är sagans mening —
nå Febi söner ej det högsta sköna,
det högsta sanna: det flyr undan för dem,
och när det stannar, är det ren förvandladt,
en ringare natur, en fallen ängel;
den rätta ängeln bor uppöfver stjärnor.
Men ur den fallnas anlet genomskina
de höga dragen af ett himmelskt ursprung,
och Dafnes hjärta klappar under barken.
Bevaren därför eder lagerkrans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
