Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärlek är lif, men hatet är död. Ej fader, ej moder
älskade eder som Gud, ty att I mån saliga varda,
gaf han sin endaste son. När han böjde sitt hufvud i döden,
firade kärleken glad sin triumf; fullbordadt var offret.
Se, då rämnar med hast förlåten i templet, som skilde
jorden och himmelen åt, och de döda stiga ur grafven,
hviskande sakta hvarann i örat med bleknade läppar
ordet, blott anadt förut, till skapelsens gåta: försoning!
Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek.
Därför, du människobarn, du älske förbarmande fadern,
vilj hvad den helige vill, och af kärlek, men icke af fruktan:
fruktan är slafvarnas dygd, men det älskande hjärtat är villigt;
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna äfven:
solen på himlen är en, och en är kärleken också.
Bär ej hvar mänsklig gestalt det gudomligas tecken på pannan?
Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke
vilsen som du på ett främmande haf, och leda ej honom
samma stjärnor som dig? Hvi skulle du hata din broder?
Hatar han dig, tillgif! Det är skönt att dock stamma en bokstaf
fram af den eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden.
Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjässan,
bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom?
Ack, du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika,
tänk om din broder ej argt, men öfverskyl med hans brister,
visa den irrande rätt; ty den gode, den himmelske herden
tog det förvillade lamm på sin arm och bar det till modern.
Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. —
Kärlek hos Gud är de skapades väl, men kärlek hos mänskan
är en oändelig suck, han längtar och tål och fördrager,
lider, men glädes ändå, och med tårar i ögonen ler han.
Hopp, så heter hans jordiska lön. Det vänliga hoppet
gör hvad det kan, ty det pekar alltjämt åt himlen och trofast
hugger sitt ankares tand i grafvens djup, och därunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
