Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den dag skall komma, då utur min aska
en skald skall uppstå för att sjunga ut
i slag, som klinga, uti toner raska,
hvad jag ej hunnit, förrn min kraft tog slut,
hvad stort och ädelt i det nordanländska
som återstår ännu, det väldiga, det svenska. —
Farväl — jag slutar där jag börjat har —
farväl, du dikt, som verklighet mig var
och lifvets lif och evighetens kärna!
Jag skils från dig, fast jag ej skiljes gärna.
Det blifver sent, I bröder! Dock en gång
farväl och afsked må på jorden stanna.
Farväl, farväl! Skilsmässan blir ej lång.
Förvissna, Febi lager, på min panna,
dö på min tunga, du min sista sång!
* * *
TAL VID JUBELFESTEN 1817.
Den högtid, vi i dessa dagar fire, är i mera än ett
af-seende märkvärdig och upplyftande. Halfva Europa står
upp och begår minnet af en enskild man, som, utan någon
borgerlig betydenhet, utan några yttre hjälpmedel, endast
med sitt hufvud och sin fria, uppåt sträfvande ande
förändrade världens utseende och befriade både religion och
förnuft från deras nesliga bojor. Folken församlas i Herrans
tempel och prisa den Evige, som sändt sitt ord, och näst
honom den, som åter framdrog det i dagen, så rent, så
enkelt, så kraftfullt, som det fordom hördes ifrån heliga
läppar. Skalderna sjunga till hans lof, och den ene talaren
aflöser den andre för att prisa hans minne. Dagen hör
ingenting annat än hans beröm, och natten lågar af bilder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
