- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 8. Esaias Tegnér; Erik Gustaf Geijer /
199

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

om heder och ära. Jag har redan börjat att förspörja
hälsosamma verkningar af ett sådant, efter mycket och långvarigt
inre vacklande, fattadt beslut. Min inre natur går, som en
björn ur idet, väl afmagrad och mattad, men Gudilof med
björnsenorna i behåll, på hvilka väl småningom växer kött.
— Jag tycker, att den gamla barbaro-titaniska naturen, med
de ”ludna armarna”, allt mer och mer rifver sömnen ur
ögonen hos mig; jag börjar hoppas, att det väl ännu skall
kunna växa ett och annat vinberg på mitt förbrända, mitt

förstenade hjärta, liksom på annan lava.––––

Öfver kejsar Alexanders död gladde sig alla härvarande
politiska och liberala kannstöpare omåttligt och förespå nu
en rent af gyllene tid. De narrarne! Om man har en räf
eller en björn på världstronen, en glatthårad, skrymtaktig,
populär spetsbof, eller en brutal, vild, öfverbrusande kosack,
kommer ju på ett ut. Den heliga alliansen hvilar på en säker
grund, nämligen på människosläktets förnedring; och den
lefver oss alla ut. I öfrigt tycker jag om ryska nationen och
dess konstitution, som är knif eller strypning. Världshistorien
är och blir — åtminstone i vår lifstid — ingenting annat än
hunddans.––––

Till DEN SAMME.

Lund d. 15 januari 1826.

Du är lika så god, bäste Brinkman, på det nya året
som på det gamla, tröstar, uppmuntrar, ja leker för ett
förstämdt sinne, som dock väl icke så lätt återtar sin förra
ton och spänstighet. Min resonansbotten är sprucken, och
om den icke med tiden växer ihop, så är det väl förgäfves
jag söker klistra ihop den efter omständigheterna, nu med
misantropi, nu med vänskap, nu med poesi. När man en
gång förlorat jämvikten i sitt väsende, så får man länge
söka den förgäfves på flera särskilda punkter: det kan väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:41:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/8/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free