Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vägar. I största delen af landet har först järnet brutit bygd.
Hamrar klappa i de större och mindre vattendragen. Där jag
är född voro vid en liten å, som från en skogssjö faller i
Klara älf, tre järnbruk inom en fjärdingsväg. Det var ett
friskt lefverne om vintern. Järnbruk och nordisk vinter höra
tillhopa. Det är deras vackra årstid. Midt i sommarhettan
äro Vulkans söner, pustande vid härden, en bedröflig anblick.
Men om vintern bjuda de och deras omgifning ett skådespel
af det hårdaste arbetes munterhet. Dessa lågor utur djup
af snö; det under hvalf och pelare af is framforsande vattnet;
de tunga, vidt skallande hammarslagen, som i en natur, frusen
till hvila, visa att människan är vaken; senkraft och svett
i köld och drifvor; kol- och tackjärnskörare i långa rader,
med rimfrost i skägget; hästarne gnäggande med varma skyar
ur näsborrarna; vimlet af folk och bestyr: det är en tafla
att se, det är en tafla att lefva! Hur mången dag har jag ej
sett detta — en med i vimlet, bland skator, sparfvar och
barn! Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan
uppstigande eldkvarstar och följt de irrande gnistorna, tills
de slocknade i den mörka rymden!
Likväl är jag uppfödd i en vrå af världen. Det är med
ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer i håg, att knappt
en fjärdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut.
Det var, för den som blott kan åka i vagn, ändan på den
odlade mänskligheten.
Det är besynnerligt att blott föra med sig det
grundligaste intryck af lycka från 80- och 90-talen i förra seklet,
då världen skakades i sina grundfästen, så att den bäfvar än.
Man kände det ej i den nämnda ändan af världen, eller
betraktade skådespelet såsom jag eldkvastarne ur
smedjeskorstenen. Krig och hvälfningar på vederbörligt afstånd låta
njuta sig som en efterrätt vid en middag. Märkligt, hvad man
då kan utstå. Man känner äfven vid det förskräckligaste blott
en ansats af hjältemod. Förskräckta voro vi ej. De vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
