Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag mottogs med godhet. Det fina, älskvärda, snillrika i
Lehnbergs blick erinrar jag mig alltid, ehuru blott efter några
få ögonblicks samtal. Jag hade läst hans Äreminne öfver
Gyllenhielm med förtjusning, och läser det ännu alltid med
stort nöje. Det var ett mildt behag i hans personlighet, i
hans ord, och likväl af ett eget slag. Det var ett nöje, såsom
att se en vacker hand leka med blanka, glänsande vapen,
hvilka man likväl vet att den hvarje ögonblick kan bruka.
Och likväl var mildheten fullkomligt naturlig. Sådant var
det första intrycket, det enda och dock, jag är öfvertygad
därom, det sanna. Jag återsåg honom aldrig. I allmänhet
odlade jag ej dessa för mig så smickrande bekantskaper.
Endast med Rosenstein förblef ett närmare förhållande. Det
var det allmänna, välvilliga, nästan faderliga, hvari denne
utmärkte man, ännu mer genom sitt hjärta, än genom sin
betydande plats, stod till alla unga svenska litteratörer, de
måtte söka honom eller ej. Till Leopold återfördes jag först
i hans sista år. Man har nekat hans skrifter hjärtlighet.
Jag har känt och erfarit den, där den är hemma, — hos
personen, — på en tid, då hans slocknade öga ej mera
därför ägde ett uttryck. Den trängde så mycket djupare, där
den lät sig förnimma, som förståndet ostridigt och i ovanlig
mån var härskande bland alla hans rika förmögenheter. Han
lät mycket gälla, som han ej fullkomligen gillade; sköt ifrån
sig mycket, hellre än att ogilla skarpt, ehuru hans i alla
af-seenden bestämda öfvertygelser nästan kändes som en osynlig
mur. Men ett bifall, eröfradt öfver hans förstånd, hade en
värme och ett värde, som den aldrig kan glömma, hvilken
i någon mån haft den lyckan att däraf blifva delaktig.
Min framgång syntes stor, i den tiden ännu mer än nu.
Sådant hade gjort personers lycka. Mig förvirrade den ännu
mer än den smickrade. Man talade om tidig, förundransvärd
mognad. Min Gud! jag var, eller rättare (ty jag vill alldeles
icke neka det förledande af ögonblickets bifall), jag blef allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
