Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en liflig själfverksamhet. Men det finnes en högre grad
af denna väckelse. Den tillhör de snillen, som i afseende
på all efterhärmning äro framför andra afskräckande och
omöjliga. De draga ej blott till sig; de drifva tillika hvar
och en inom sig själf, som med dem sysselsätter sig. De
verka endast själfständighet. Att icke kunna imiteras, är det
bästa negativa kännetecknet jag vet på goda författare. Det
positiva är, att de verka stärkande, gifva känslan af själens
hälsa. Allt hvad den friskaste luft har renande, allt hvad
den klaraste våg har läskande, allt hvad det skäraste ljus har
lifvande är ett intet däremot. Medicina mentis, själens
läkedom och spis, se där den underbara kraft, hvarmed de blifvit
begåfvade! Välsignelse öfver dessa mänsklighetens välgörare!
— Förbannelsen ligger nära, om man vänder sig om till
giftpölarne. Jag vill ej oskära mina läppar därmed.
Jag är lättrörd, och har ofta nog däraf haft olägenhet.
I Goethes Wilhelm Meister talas om en sådan oart hos en
sufflör, eljest förträfflig i sin sak. ”Han blir (säger Aurelia)
vid vissa ställen så rörd, att han gråter heta tårar och på
några ögonblick kommer helt och hållet ur fattning, och likväl
är det ej egentligen de så kallade rörande ställen, som
försätta honom i detta tillstånd; det är, om jag tydligt uttrycker
mig, de sköna ställena, ur hvilka poetens rena anda liksom
blickar fram ur klara, öppna ögon: ställen, vid hvilka vi
andra till det högsta blott glädja oss, och hvilka af tusende
öfverses.” — Jag har någon gång smickrat mig med den
trösten, att jag liknade denne man. I själfva verket har jag
aldrig, om ej i min första ungdom, någonsin älskat de
författare, som gå ut på att röra. De goda ha i sig en isande
köld mot all lånad värme, liksom himmelsk eld nog mot all
själens frost. Det kommer däraf, att de arbeta ur sakernas
väsende, ej ur sitt eget jag.
Det är falskt, det är ett öfvermod att tro, det någon
författare är öfver sitt ämne, — nämligen, om detta ämne är
19. — Nationallitteratur. 8.,
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
