- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 8. Esaias Tegnér; Erik Gustaf Geijer /
303

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Till ANNA ELIS. LILLJEBJÖRN.

Göteborg den 5 aug. 1809.

— Jag tycker om dig, för det du är religiös och älskar
den eviga kärleken. Tro mig, jag gör det också — och låt
ej bedraga dig af några förflugna utlåtelser, som jag kanske
fällt, men hvilka blott uppkommit af mitt olika sätt att se
dessa saker. En oro hos dig i detta afseende skulle smärta
mig, emedan den störde ditt lugn. Ty för kärleken, som
omfattar evigheten, är det redan en fördömelse att ej få hoppas
den älskade salig.

Ja, jag tillbeder honom i stoftet med bäfvan och kärlek,
den evige, för hvilken äfven jag, den ringaste af hans tjänare,
ej är främmande. — ”Herre, du är ensamt god,” säger jag,
då om våren hans lifgifvande anda, ljuf och allsmäktig,
genomtränger jordens innanmäten och sprider lif äfven i de dödas
boningar. ”Du är god,” tänker jag, då jag ser sommarens
frukter och höstens skörd förnya sig år från år; och med
bäfvan, men af innersta hjärta skulle jag ropa detsamma, om
hans vink bjöde mitt lif försvinna som en skugga, eller om
hans mäktiga arm krossade den jord vi bebo, sänkte den i
samma afgrund, hvarur han den kallat. — I mänsklighetens
gång från tidernas början ser den kortsynte blott våld och list,
omväxlande i evigt samma, vidriga, utnötta lek, och ropar med
en vämjelig visdom: ”det sker ingenting nytt under solen”;
för den visare, eller för det hjärta, som dig i ren enfald
tillbeder, o Herre, lefver du i vårt släktes skiften som i naturens
välsignade gång, — är äfven harmonien i din människovärld
förnimmelig. Världen är musik; men vi stå midt i stycket,
höra blott enskilda toner, och dissonanser sönderslita vårt Öra.
Dissonansen, enskildt anslagen, är vidrig. Hör den i
sammanhang : — du märker den ej mer. Så är det med lidandet och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:41:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/8/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free