Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romantiken uppstod ånyo naturlifvet i en munter och primitiv
poetisk mytologi: den gyllne Maj och den grönklädda Flora,
eller Zefyr och ”morgonens yngling med rosenmun”. Sådana
figurer voro inga individer men liknade ej heller
1700-talets frostiga barockallegorier eller någon Boucher- och
Bellmans-rokoko; de voro dekorativa figurer i ett arabeskartadt
mönster med yppigt fantasimaterial; där var en ny vår och
oskuld omkring dem, ett lekande potpurri af grönt och azur,
saffran- och aurorafärger. Genialt utbildas detta i några
af Atterboms äldre ”Blommor” (såsom ”Gullvifvan”) och
andra dikter, men mer än man lagt märke till är det också
fosforismens gemensamma lyriska vegetation och kan återfinnas
hos dess olika diktare, Atterbom, Elgström, Hedborn,
Eufrosyne. Och trots åtskillig brist på färdig form, på
öfverskådlighet och poetisk plastik, som vidlådde de sämre
exemplaren, ägde denna vårflora dock så mycket af ”det unga
lifvet”, ”det unga ljuset”, ”den unga fantasien”, att den
ännu för oss har helt annat poetiskt näringsvärde än det
eftergustavianska skedets förbrukade ”korrekta” poesi.
Det berodde ju också på, att de enkla och primitiva
känslorna återfödts i tiden. Förvisso, midt under
napoleonskrigens världsbuller och Sveriges olyckor i det yttre, kom det
nya århundradet med morgon i rymden, och ”Fosforos’”
unga riddare förnummo det. Själfva stämningen af begynnelse
potenseras: dessa första poesier af Atterbom, Elgström,
Hedborn äga, som vore det öfverenskommet, glans af mytisk
tidsmorgon, måla världsdaning ur kaos, skönhetens,
”Anadyomenes”, uppstigande ur hafvet, ja den själarnes morgon
som är platonsk föruttillvaro:
”Sväller dig en ljuf, oändlig längtan,
en, lik anderöster, salig trängtan
efter en, fast dunkelt, påmind bygd?
Ack! en gång förent, vi sågo kvälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
