Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligheten som vår andes egen skapelse eller på natur och
ande som ett. Liksom en gång franskt lättsinne och fransk
spiritualitet stegrats ända till yrande lyrik i rokokons snäckor
och snirklar, så lyfte sig nu själfva den tyska abstraktionen till
poetisk världskänsla: romantiken blef metafysikens lyrik.
Därför stegrades där den allmänna känslan af förnyelse ända
till rus med morgonstjärnor och solar och purpur, och därför
hade hos oss Atterboms, Hedborns, Elgströms första
Fosforospoesier själfva något af världsdaning ur kaos, af dimmigt
haf i morgongryningen. Men Auroras rosor voro strödda
däröfver och hafvet sjöng verkliga oändlighetssånger, ty
tillvarons döda mekanism hade af de schellingska siarorden
blifvit förvandlad till lif, till — poesi.
Poesi! Man skall förstå hvad det betyder. Icke som
under 1700-talet ett litet läckert sällskapsnöje, hvilket roar
eller pressar tårar; och vida mer än dikt, uppdiktning i vanlig
betydelse. Nej, världen som poesi, det var uppenbarelse i
skönhet af tillvarons osynliga kärna, och från andra sidan var
poesien, ”fantasien” den världsskapande kraften själf. För
första gången tycktes naturen besjälad. För första gången
tycktes den vara verkligt lefvande.
”Har något kallt beräknande förstånd,
en klokhet lik den mänskliga, väl bildat
den borg af ljus och natt där Skaparn bor,
de bloss som tindra från dess höga tinnar?
— — Nej, ur en lågande inbillnings fullhet,
en kärlek, som ej fann sin like, födde
den härliga Naturen” o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
