Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den sökte direkt gripa det oändliga som ligger ”bakom,
mellan, öfver orden”, ville endast öfversätta och öf verf öra
kvintessenser, allt det i vårt väsen, som blott kan tagas
oupplöst: solljuset, som i millioner fina strålar glöder på en
rosenkalk, månglansen på liljan, ”stämningen” öfver allting.
Ett dylikt direkt uttryck för vårt innersta lif är som
sagdt musiken, och all poesi har ju en musikalisk sida. Men
i vanlig, mer och mindre klassisk och realistisk dikt står den
solida, logiskt förbundna föreställningskomplexen dock så i
främsta rummet, att det musikaliska endast blir ackompanjemang.
Den ”radikala stämningspoesi” åter, som den unga
romantiken nu lät tona, — i den skulle rytmen och strofen
klinga, bölja, hviska, brusa o. s. v., att versmusiken själf blef
tillräckligt suggestiv för att uttrycka det oändliga, det
”alogiska” i oss. Och föreställningskomplexen miste sin egen
betydelse och blef blott en serie symboler med inbördes
suggestionssammanhang, drömliknande, omedvetna produkter
af ett själs- och hjärntillstånd, hvilket vi afläsa i bilderna som
i rytmen.
När denna poesi misslyckades, och liksom hos Tieck
skedde det ofta hos Atterbom, så gjorde den jämte
prosaartiklarnas många filosofiska konstord sitt till fosforismens
vanrykte för klingklang, nonsens och dunkel. Men där
den lyckas, ter den sig verkligen som den ur romantikens
mystiska åskådningssätt följdriktigt och genialt tänkta
lyriken, hvarpå Tegnérs berömda slagord: ”Det dunkelt sagda
är det dunkelt tänkta”, icke kan användas som måttstock.
Ty om versmusiken och dessa symboliska drömbilder kunna
sätta i dallring eljest okända strängar och frammana eljest
okända syner i vår själ, så blir ju dikten så berättigad konst
som någon; då griper den kanske vårt innersta så helt och
fullt, som ingen verklighetsdikt kan göra efter. Och att
klandra det ”drömlika” blir meningslöst, när just det
drömlika är diktens verkningsmedel. Man läse i här föreliggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
