Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för n. v. bjuder däraf. Världen är full af kif, missljud och
skuggor, men i from beskådan af det evigt verkliga —
”tro och kärlek och poesi” — stiger dock (särdeles under
Atterboms mannaålder) dikten som hans egen ”näckliljas”
ljushymn mot morgonsolen, och tillvarons härlighet lefver
där som molnlös, tacksam sommarlycka, ”en lönlig själ som
ren och skär förnims i majfriskt doft”. Med ny kärlek
omfattar poesien så jorden, som grönskar och blommar under
spiritualismens guldljus, och höga, rena, harmoniska
sinnestillstånd skapas, hvilka på sitt vis blifva den atterbomska
romantikens blomma (i dikter som ”Liljekonvaljen”, ”Djupa-Fors”,
”Syrenen”). I ”Fågel Blås” verkliga hufvudperson,
skalden Deolätus, ämnade Atterbom skänka kött och blod
åt denna sin ”romantik” — detta ”poetiska sinne” i
vidsträcktaste mening, hvilket med sin oändlighetskänsla och sin
älskande, ”lifsbejakande” uppskattning af allt blir ett
poetiskt-religiöst. Deolätusfiguren utfördes ej, men den lefver i
Atterboms egen dikt.
Detta ideal och denna poesi äro då själfva motsatsen till
”nil-admirari”-typen, till den blick på världen som ser med
flisan från den andersenska trollspegeln i ögat och som
funnits i alla tider, fastän inom litteraturen aldrig som mot
1800-talets slut. Här äro romantiken — den atterbomska
gruppens romantik — och hvarje naturalistisk pessimism
hvarandras polära motsatser. Den förra visste det: i en
annan Fågelblåfigur, trollet Sysis, skulle Atterbom ha tecknat
den världssyn, för hvilken det harmoniska kosmos blott vore
en mänsklig synvilla, och det verkliga därbakom vore
tillvaron utan mening, det gamla Kaos, hånet mot allt som
människorna kalla skönhet, sanning o. s. v. Betecknande nog,
har Atterbom mot slutet af sitt lif, då han gjort bekantskap
med Schopenhauers filosofi, låtit i sina tankar denna knyta
sig just till trollet Sysis: ett ”system”, hvars spekulativa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
