Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur sagospelet »Lycksalighetens ö»
N y x.
Är kärleken ej själens högsta lif? Och är
det högsta ej, i allting, evig hemlighet?
Än aldrig utan fara blef den anförtrodd
åt ord; ja själfva blicken är ej andlig nog
att rent och heligt yppa det osägliga!
Hur mycket mindre . . . dock, din blygsels rodnad själf,
igenom denna skymning brännhett glödande,
må tala — ensam!
Felicia.
Skona mig!
N y x.
En Tellus-son
af bräckligt ler din herre blef — och oinskränkt! —
Väl! Sedan slik förnedrings mått var fylldt, jag ej
din trohet klandrar; vinna själ och skänka själ
är kärleks art! Men när, i känslan af ditt lifs
fördubbling, trygg af Astolfs djärfva sällskap, mig
du ömsom glömde, ömsom tänkte blidka, när
till nattbesök ej sällan hit du återkom,
gaf jag dig ej i drömmar än så mången vink,
som hvarje gång, vid vännens sida, blef försmådd?
O, hade du hörsammat mig, du skulle snart
valt bättre medel att din älskling fästa kvar
än sådana, som, starka blott af jordens lust,
blott undergräfva kärlekens evärdlighet!
Felicia.
Fromt, visa moder, ära vill jag dig och den —
ehur han kallas — som ifrån sitt land dig sändt;
men myriader hjärtan slå af lifvets eld,
och rätt att slå på särskildt vis hvartenda har.
Hvarför ej mitt? — Ej nånsin dref mig lynnets håg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
