Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han ristar med en diamantgriffel i jaspisklippan.
”Allt öfvervinns af Tiden,
allt isas af hans anda,
allt ser sin dom stå tecknad på hans änne!
För människan får friden
med nöjet ej sig blanda;
det sköna själft kan ej befria henne.
Hon är blott ett af tvenne:
berusad eller plågad! —
Ack, olycksamma släkte,
fördömdt till stoftets häkte!
Hvad båtar all den fröjd, som räcks dig rågad
af kärleken och våren,
då ingenstäds en fristad finns — mot åren?”
Så! — Nu med nya kransar
må andra vänner nalkas
och med sin gråt din hårda bädd förljufva.
Må tysta andedansar
hvar kväll, när lunden svalkas,
församlas här, vid spel af skogens dufva.
Må hon, från gren och tufva,
i kapp med näktergalen,
besjunga här din lefnad,
din lyckas korta trefnad,
och ropa ut, att för de lömska kvalen
ej på, ej utom jorden
en läkedom ännu är upptäckt vorden.
Där syns hon — Ej jag hennes kval kan skåda :
ännu i sena kvällen
jag rymmer till min mor, till nordanfjällen!
Flyger sin kos med susande fart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
