Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Välkomna, systrar! Nu, för sista gången,
välkomna till er drottning — talen ej!
Förlorad möda talet är, som sången;
på bägges bön är enda svaret: nej! —
Där borta, inom kistan af kristallen,
allt, hvad mig återstår, I skåden ju.
Men innan öfver mig min borg är fallen,
förnimmen, om jag älskar er ännu!
Vår syskonring, af glans och fröjd berusad,
förgät, hvartill vår makt oss gifven var.
Jag uraktlät, blott i mig själf förtjusad,
de andras lott, dem jorden fängslat har.
Blott i de ringaste af mina krafter
min värld med deras stod i sammanhang;
där drömde mången om vår nektars safter,
men ingen hörde rätt min harpas klang.
Ack, själf jag stämde den ej rätt! Mitt rike
blef söndradt så från människornas värld,
en luftig ö. Blott han, som till vår like
jag gjorde, nådde den med dristig färd.
Då glömde äfven han de arma bröder,
fastän de äro gudasläkt som vi;
och flamman, som för evigheten glöder,
vi slöste bort på timmans gyckleri!
Nog: straff är straff — och här, vid vännens läger,
jag stannar: ensam vill jag stanna där.
Kanske mig då till slut en demon säger,
hur lifvet tändes, när det slocknadt är.
Att skiljas från min saknads ökenländer
ej mer för någon smärtsamt vara bör:
från dem jag er till Astolfs hemvärld sänder . . .
O systrar, rysen ej så hemskt därför!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
