Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F 1 o r i n n a.
Hvad mäktar jag
för dig att vara? — Dock, du vill; jag lyder. Kom!
Lyft på din arm högt öfver jordens moln din mö,
men fäll mig, om på minsta vis din hjälteban
jag hämmar; än i fallets blink jag lycklig då
mig prisar, att mig unnats dö — till gagn för dig!
A m u n d u s.
Nej, lefva, lefva! — Höga fylgja, urbild du
af allt det renaste min ande eftertrår!
Bestig med mig min härskartron och lär mig rätt
att furstlig bön och furstlig handling öfva där!
Må öden komma — bringa sorger, bringa band:
vi segra, och från eldfast trohets bål till sist
på flammor fly vi till vår kärleks fosterland.
* * *
Amandus’ canzone.
A m u n d u s.
Vi skildes åt på dunkelgröna grunden.
Du gick uppför ett berg, att där förnimma
de klara stjärnors språk i stilla natten.
Min stig mig förde upp till konungslunden,
som månklar sågs kring sina borgtorn glimma;
blott suckar rörde nu dess löf och vatten.
Väl kring den helga skatten
en ringmur böjde sig i stolta ringar,
och, hånande, i fjärran fönstren blänkte.
Men öfver muren sänkte
en vänlig ek sin gren och gaf mig vingar.
På västerns rosor Sömnen satt, att sira
sin nu åt Kärlek skänkta jordens spira.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
