Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tärnan såg med fröjd den sköna andens
höga bildning; blå som himlafärgen
var hans blick och himmelsblå hans dräkt —
svarade: ”0 dröj hos mig bland blomstren!”
Hastigt ropte anden: ”Har du vingar?
Arma barn, vi annars måste skiljas!
Huru kunde jag bland blomster dröja,
jag, som lefver blott af stjärnors sång?”
Bredde därpå ut från elfenskullran
sina blåa vingar, klyfde luften,
kunde snart af Fridens syn ej räckas,
gömdes sist, där aftonrodnan brann . . .
Sen, när dennas strålar dem förgylla,
tårar barnets blomsterögon fylla,
och små rosenprydda händer sträckas
till den värld, där flyktingen försvann.
Rosa.
Vore detta öde blomstrens blott!
Äfven vi med verop hälsa tidens
kalla ljusblick och den hårda vaggan.
F 1 o r i n n a.
Rosa, undra ej att lifvet gråter,
när det, fängsladt i en skepnad, styckas
från den hulda, moderliga natten,
i hvars sköt det så lycksaligt låg!
Undra ej, att det sin forna lyckas
stumma njutning klagande förlåter,
där det, droppan likt i hafvets vatten,
bildlöst sam i evighetens våg.
Undra snarare, att det ej myser
systerligt emot sin ende vän,
som, när kvällens afsked stilla lyser,
öppnar moderns helgedom igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
