Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hoppet till den rymd, där näktergalen
sjungande den högstes tronpall når.
Är, som mina kinder, hvitt ditt sinne,
bor en tro, som aldrig släcks, därinne,
är din vilja, som min krona, klar,
då i fallet äro vi förvanter,
sände att försköna jordens branter,
och vid slutad pröfning våra vingar
återfå vi och vår barndoms dar.
Milda himmel och du, nattens öga.
vid er hulda åsyn smärtar föga
hvarje blad, som från min stängel bryts.
Blåa eter, dig jag vill betrakta!
Stjärnor, vinken glimmande, när sakta
mina veka blomsternerver domna
och till mull min fromma fägring byts.
När ditt bröst, som vidgas af förtjusning.
genomträngs af en elysisk susning,
rösten lik af en förgudad vän;
när ur västerns brand, som sänks förkolnad.
någon moderlig, begråten vålnad
likt ur evighetens gullport skymtar
och din famn förgäfves söker den:
Högre då än någon jordisk tärna
lockar er min silfverhvita stjärna,
Adams barn, med underbart begär.
Med den hvita tempeljungfruns strålar
hvar sin tänkta huldgudinna målar,
och hvar helig längtan åter ljuder:
Fromhet skaparns skönsta tanke är.
* * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
