Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skymtande ur skira gryningsdimmor,
stod hon i en arlagians, hvars strimmor
ilögo utåt sjön med rosenfjät.
öfver hjässan kvar brann morgonstjärnan,
och vid vindens röst för himlatärnan
böjde, nickande mot spegelvågen,
bergens cedrar sina majestät.
Säll af skådning, klar sig azurn hvälfde,
jordens barm af stilla vällust skälfde,
luften klang af ohörd fågelsång.
Blomstrens kalkar, ur sin slummer väckta,
öppnade, att efter ljuset smäkta,
smekte hennes fot med glädjetårar,
rörda västanlätt af hennes gång.
Nu jag göt i lutan denna tjusning,
den en gud mig gaf, vid lifvets ljusning,
rikt betalande mitt ödes brott.
Häpen, af mitt spels förtrollning bunden,
drogs hon nedåt dalen, nedåt lunden,
såg den djärfve där — som nu, med knäfall,
väntade och fruktade sin lott.
Mörka hår, dem konstens flärd ej brydde,
blott en linda af narcisser prydde,
kysste hennes bröst, i våg på våg.
Hvit som liljans lekte morgondräkten
med den nyss bland löfven vakna fläkten,
och omkring det smala lifvet, lycklig,
trångt den himmelsblåa gördeln låg.
Så hon stod framför mig. Blyg som strimman
af en måne, röjd i silfverdimman,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
