Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till morgonhälsning mot sitt hulda sköte;
hon kysser ej den fulla rosenkinden,
ej ordnar hon sin älsklings silkeslockar,
och brödet räcks mig ej af hennes hand. —
Allt är förbi! De tusen glitterbilder
af vår och fröjd omsvärma icke mannen.
En gam hans lefver hackar natt och dagar,
hans stjärna går bland svarta skyar ner.
Och dunklets dok och dödens tystnad bredes
kring nakna sanden, tornekransen sårar
vid hvarje steg alltmera vandrarns hjässa . . .
Hvad återstår i höstens kväll? Blott tankar
af sorgligt glänsande erinring — luftsken,
som, i sin flykt, på gula toppar darra.
Hvad vill du dem, o kärlek? — Skygg du svarar:
De lysa brutet — men de lysa dock!
Så tagen då mitt afsked, kullar, källor,
löfrika lundar och I, svala skuggor,
1, fordom susande kring barnets vagga!
I lyssnen vänligt och förvånadt spörjen:
Hvem är du, främling, som så dyster nalkas? —
Hvad? Redan glömd? En gång han var er kär;
med dessa nu ren stammiga dryader
han samspråk fört i deras telningsdagar.
Ännu den lustgårdsfagra Åsbodalen,
af åars möten flerfaldt genomskuren,
förlustar sig, att genom skogar sträcka
sin arm, den halfmilslånga dälden, lika
på björkar, källor, blommor rik som förr.
Förbi Herrmannakullas näs och spillror,
förbi den Gröna Lundens runstensängar,
förbi den gamla, landtligt täcka kyrkan
den leder än min väg till forna hemmet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
