Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och satte dig i dina lönnars skymning,
då talte du med mig om Rom och Sparta,
om svenska hjältar, Sturar och Gustaver.
Ditt faderslöje följde gossens blickar,
som druckna häftades vid talarns läppar
och brunno af begär till bragd och ära.
Nu leder du mig ej på himlens vägar,
förtäljer mig ej forntids häfder mer.
Den gröna höjningen vid kyrkomuren,
ditt namn, förkunnadt på den grofva stenen,
är allt hvad nu jag öfrigt har af dig;
Välan, må ditåt pilgrimsgången riktas!
Blott där är något än för mig att söka.
Jag hemlös är. O hem! Hvad underfull,
förtrollad ring i detta lilla ord
allt godt, allt vederkvickligt innesluter!
För mig är ringen bruten; blott i spillror,
kring dalen strödda, likt en krossad leksak,
mot aftonsolens sista blink han glittrar.
Ett långt farväl, I välbekanta kullar,
du varma luft med dina blomsterångor,
1 lundar, skuggor, vattensprång! Du ström,
som famnade mitt bo, farväl! Befriad
en gång från rummets band, skall visst min ande
hvar sommarafton på din rand sig sätta
och låta säfvens rör sin saknad tolka.
Om då en son, en mor, en vän af sången
förirrat sig i dessa tysta trakter
och kvällen där dem oförmodadt hinner,
de skola tro, när vålnadskvädet, lågmäldt,
i skiftad vaggning sänker sig och stiger,
att ett eoliskt tonspel är i videt
bredvid min forna glädjes åbrädd gömdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
