Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
författare, om hvilken med skäl kan påstås och bevisas, att
han är enskildt hvad han är allmänt, och tvärtom — eller
att hans lif liksom i helgjutna former svarar mot en
oföränderlig inre modell; hvarje författare, hvars bekantskap
gifver intrycket af en innerligt fullbordad sammanklang
mellan allt det högsta i känsla, inbillning och öfvertygelse, en
natur, som fullkomligt genombrutit det sistförflutna
tide-hvarfvets egoistiska ostronskal. Sådana äro bland nyare
utländska skriftställare — fastän under den nödvändiga enskilda
olikheten af slag och grader — Goethe, Novalis, Jean Paul,
den älskvärde fransmannen S :t Martin, Schelling. Hos alla
dessa finna vi såsom själfva musten och själen af deras skrifter
en äkta, sund, naiv, naturkraftig mysticism, d. v. s. ett lif,
som gripit det verkliga vid själfva roten och kärnan samt i
följd af detta tillgrepp — ej verkställbart utan en viss
karaktärens tilltagsenhet — endast af djupt skådande sinnen, hvilka
ej själfva stannat vid skal och yta, kan fullständigt njutas
och bedömas. De äro därföre alla, hvar och en i sin art,
moderna Zoroastrer, sannfärdigt orientaliska väsenden. I
Sverige har, så vidt rec. känner dess litteratur, blott en enda
författare funnits, hos hvilken mysticismens element (n. b. i
den mening som detta ord af oss användes!) utbildat sig
till fullkomlig gedigenhet och klarhet — eller åtminstone står
på närmaste trappan intill en sådan gloria; ty denne
författare lefver än midt ibland oss —; men äfven vänskapens
mysterier äga sin jungfrulighet, sin kyska, blygsamma
helgedom, som icke vill oskäras genom alltför högljudda peaner af
bifall och tacksamhet.
Vågade man alltså den paradox, att i poesi, liksom i
filosofi och religion, just det obegripliga är det enda, som
kan reellt begripas, så vore detta påstående ett sådant, som i
egenskap af isolerad sats visserligen bure prägeln af nog
öfver-modig vidunderlighet, men som icke dessmindre grundade sig
på en ganska djup sanning, betraktad i sammanhanget med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
