Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(till utseendet) stridiga egenskaper, denna under den
rörliga ytan orubbligt fasta botten, bragte ock mången af hans
bekanta till den tro, att han, om han blott velat, hade
kunnat blifva jämväl en den dråpligaste ämbetsman; ”det utslitna,
men ej desto rättvisare påstående, att snillet i litteratur
utesluter förståndet i affärer, skulle” — så försäkra de —
”åtminstone hos honom hafva funnit en vederläggning”.
Tvif-velsutan ligger dock just i den omständighet, att han icke
ville, ett fullgiltigt bevis, att han själf bättre kände sig och
ej till detta slags förträfflighet var ämnad. Lika oföränderlig
i nit för sanning och rätt (eller hvad han trodde vara det)
som i tillgifvenhet för anhöriga, vänner och fädernesland,
kunde han ända till tårar röras af vackra gärningar, stora och
ädelmodiga företag, en öppnad gladare utsikt för
mänskligheten. Under ett lycksaligt ögonblick af sådan stämning och
af dess ifver mot allt förtryck skref han till en vän vid första
tidningen om en händelse, på hvilken sedermera, till hans
bestörtning och afsky, följde det kaos af vanvett, brott, blod
och smuts, som kallade sig fransyska republiken: ”Jag har
gråtit som ett barn, eller, rättare, jag har gråtit som en man.”
Bland sina förtrogna öppenhjärtig och, när ej kroppsliga kval
alltför hårdt ansatte honom, vanligen gladlynt, var han bland
obekanta och mindre bekanta tystlåten, höflig, men icke alltid
fördragsam eller undfallande; det kunde då nog hända, att
ett och annat stickord öfverhalkade hans läppar,
öfver-hufvud var han, oaktadt all sin frimodighet, retligt
finkänslig till ett mått, hvaraf hans vänner stundom förvånades, och
för anfall från motståndare, som kunde såra, ömtålig ända till
äfven kroppsligt lidande. Leopold hördes förtälja, att Thorilds
”Straffsång” angrep Kellgrens nerver på ett både djupt och
långvarigt sätt; han tillade, att den förhöjning af Kellgrens
sjuklighet, som under de sista åren tillvägabragtes genom
Thorilds polemik, varit hufvudanledningen till hans eget
uppträdande mot denne. Icke dessmindre sågo vi, vid betraktan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
