- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 9. Svensk romantik, 1. Atterbom, Hedborn, Elgström, Afzelius, Eufrosyne /
309

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

var. I norr, där bäckarna gensköto hvarandra, var en krans
af alar. Marken sluttade åt norr, så att vi ifrån granskogens
gräns sågo öfver allöfskransen det härliga slättlandet,
Vadstena stad, tolf landskyrkor, det höga Omberg, Alvastra
kloster samt sjöarna Vättern och Tåkern. Jag har sett många
orter, dem mitt öga funnit skönare, men min känsla har
alltid föredragit min födelsebygd.

Sylvester och jag hade redan länge varit bekanta, men
för späda att umgås förtroligare. Genom hans faders död
och min faders bortgång till kriget hade vi båda vunnit ett
gyllene själfsvåld. Vi råkades, språkades vid och hade lika
meningar och tycken. Under bar himmel, osynliga för alla
andra människor, ville vi bo och lefva. Skogar, åkrar och
ängar, djur och fåglar — allt rådde vi om, allt behärskade
vi. Nejden, så vidt vi orkade mäta den med våra vandringar,
v^ar vår egendom. Då och då blefvo vi väl snästa af en gubbe
eller gumma för vår egenmäktighet; men vi fridde oss alltid
med språng. Mest uppehöllo vi oss i skogen, där ingen såg
oss. Som vi aldrig hunno den i ända, för de mänskliga
be-hofvens skull, hvilka återkallade oss, ehuru mindre
regelbundet, så förblef den alltid för oss underbar. Genom de
genljudande skogarna hörde vi klockor från kyrkor, hvilkas
namn vi ej kände, och detta förde oss på den tanken, att
vi där bortom hade en stad, den vi kallade Skogsby, befolkad
af små invånare, som begagnade mycket små hästar, dem
vi kallade landhästar, förmodligen en afkortning af
benämningen ölandshästar. I denna ortens hesperiska
trädgårdar bodde sångfåglarna om vintern. Det var ett eden,
som evigt grönskade, och all vår diktan och traktan gick
därpå ut att gå dit och där för evigt bo, tvenne vänskapliga
samkonungar.

Sylvester sade en gång, att han hade besökt staden, sett
folket och landhästarna, samt beklagade högeligen, att jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:41:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/9/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free