Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER.
UR ”AFRODITES FÖDELSEDAG”.
Från fästet log ännu, likt bleka facklan,
som släcks i dagens glans, den blyga månen.
Än då och då, i mån som östern randas,
en stjärna sjunker i det blåa djupet.
Ur dagens källa, där den nyfödd svallar
och hafvets bryn i kretsadt sken förvandlas,
steg Cypris fram; och ur dess hår, som faller
ikring dess hvita skuldror, likt en skymning,
som flödar ner på vinterklädda hällar,
det spridda ljuset droppar ner och suges
af fina hullet, som likt marmorn blänker.
Men dessa strimmor, som på kinden rinna,
i skuggdrag lägga sig; och solens flamma
som tunna sminket gjutes kring det hela.
Den ljumma vågen smeker Cypris’ former
och delar kring en mild och retlig värma,
och hon betraktar sig och blygs och rodnar
och känner sig försmält af namnlöst vemod,
som slumrar på dess mun och ler i drömmen.
Den frid, som världen skänks, i kör besjunga
tartarn och elysén och himlens gudar.
Nu Zeus ur bojan, själfförnöjd, befriar
Prometeus, den hans afund fordom fjättrat,
men nu, försont, hans verk förtjust beundrar —
Och då på Cypris’ anlet’ svärmeriet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
