Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur DIKTER.
NÄCKENS POLSKA.
Djupt i hafvet på demantehällen
Näcken hvilar i grönan sal.
Nattens tärnor spänna mörka pällen
öfver skog, öfver berg och dal.
Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud,
när och fjärran ej en susning, intet ljud
stör det lugn öfver nejden rår,
när hafvets kung ur gyllne borgen går.
Ägirs döttrar honom sakteliga
gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud, de gå så sorgeliga,
söka fjärran en våg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla himmelen,
ingen stjärna bådar nattens drottning än.
Freja smyckar sitt gyllne hår,
och Näcken så sin sorg på harpan slår:
”0, hvar dväljs du, klaraste bland stjärnor
i den blånande skymnings stund?
Du, som fordom, en af jordens tärnor,
var min brud uti hafvets grund
och när hjärtat brann vid mina ömma slag,
smög så skön och blyg de tjusande behag
21. — Nationallitteratur. 9.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
