Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■■■■■»■■ ’■■■■ ’ ■’ —111 1 “ ’ —
miskund med den smala kornhässjans höga spiror, som ett
par uppsträckta, magra armar.
Ännu högre satt kråkslamran på hässjans stång och slog
sin olåts torra drill, för att skrämma bort ”ofåglar”.
Rågskrikan, kråkan och skatan skydde nog den fattiga
backen, men en ofågel, den allra värste, trivdes väl i torpet.
Det var en gäst i stugan, en mångårig, men objuden och
rent ohygglig gäst.
Hans genomträngande läte, ett grymt och skärande
vilddjursläte, kunde isa den, som nalkades, genom märg och
ben. Tog sig denne mod och trädde in, så fick han fåfängt
spana någon skymt av varelsen, men kunde ej betvivla, att
något odjursväsen doldes i den arma kropp, som här i stugan
ömsom kyldes, ömsom brändes, slets av kramp och ristes,
anfäktad, plågad intill döden genom nätter, dagar, månader
och år.
En avgrundsande, sade folk, hade kommit att pina själen
ur Mickels hustru, där hon låg i burens kätte och slet sitt hår
och ropade till Herren, de sinas tillflykt.
Och under tiden röt odjuret lastarord i hennes inre,
vrålade ur samma hals och strupe förstenande hädelseord.
Präster, lekmän kommo dagligen tillstädes, en nitisk här
av arme tröstare, likt fränderna till Job, den av Satan slagne,
när de sutto jämte honom sörjande på marken.
Arma voro tröstarne i Mickels stuga, kunde helst behöva
tröst för egen del, ty som en åska slog dem odjursstämman
strax till tystnad på ett lika fasansfullt som otillbörligt och
rent nedgörande vis.
Ofta fingo dessa främlingar höra, huru plågoanden själv
indrog sitt olier i långa tvister, som tydligt gingo ut på intet
annat än att bringa henne till förtvivlans avgrund eller
själv-r ättfärdighet ens synd. Men kunde hon ibland med kraft
upplösa ordens snaror, så tog sig plågoanden en tarvlig hämnd :
han skällde som en bister hund. Då hjälpte ej att täppa
munnen, ty skallet hördes lika väl.
Stum och kall som fisken satt Skinn-Mickel under denna
främlingsström mot fönstret och sysslade med
skinnberedning vid räcknagelns skavande lie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
