Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörka skuggor rörde sig borta vid brynet och kommo
långsamt fram — en och en eller flere i klunga — i månljuset,
där de uppenbarade sig som starkt byggda ynglingar med
händerna i överrocksfickorna. Klumpiga, hemstickade
ylle-dukar voro knutna om halsen och uppdragna över öronen.
Ynglingarne gingo stilla ned mot stationen och fyllde snart
perrongen, äldre män kommo till och det blev ett mummel
av sävliga röster. Den lille fetlagde professor Gustafsson med
sina vänliga, ljusblå ögon, sin runda filthatt och rocken knäppt
under hakan, gick omkring och talade vid alla. En viss
spänning visade sig på de flestes ansikten, då tåget visslade på
avstånd, och lokomotivets eldgap kom närmare och närmare
i en milslång, snörrät linje...
När det stannade, retirerade skaran med ett ryck så
långt den kunde komma mot stationshusets vägg. Ned från
tågplattformen steg ett ungt par, lastat med reseffekter. Damen
såg sig omkring med en liten häpen, förlägen min, men
Gustafsson fattade hennes mans båda armar och ruskade dem på
ett hjärtligt sätt, i det han på sjungande småländska i litet
talarton yttrade:
— Välkommen min käre professor, — välkommen min
kära fru Hjelm, — det var ledsamt, att herrskapet skulle
behöva komma på en söndagsafton — men sådant får anses
som nödfall. Här är den kära studentskaran — Pettersson
säger några ord till professor Hjelm och hans hustru, som vi
nu hoppas skola få det så gott bland oss... Var är Pet...
Den nämnde ställföreträdaren för den allvarsamma
flocken — en lång yngling med fundersamma blickar bakom
glasögonen — hade vid detta lag trätt ur ledet. Han höll
fram sin hand, klädd i en bastant, brun tumvante — för vem
som ville fatta tag i densamma. Fru Hjelm strök genast sin
lilla handske en gång längs insidan av den rakt utsträckta,
alldeles styva ullvanten, och dess ägare sade i eftertänksam,
trovärdig ton på oklanderlig värmländska:
— I ä mycket vällkomme, de ä I — och med Guds frid —
vi kan inte uttrycke oss fint, men vi mener väl — det göra
vi — vi mener väl.
Det var som en enda suck av lättnad dragit igenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
