Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Testamentet
digt sätt som nu. Ett par sekunder stod hon också tyst och
tillbörligt imponerad. Men de jordiska angelägenheterna fyllde
för närvarande alltför mäktigt hennes själ för att de länge
skulle låta trycka ner sig.
”Ja, men en människas sista vilja, herr kyrkoherde, den
brukar ju ändå inte få ändras,” sade hon. ”Och han hade
ju rättighet att ge vad han rådde om åt vem han ville, för
han hade ju förtjänt alltsammans själv, vartenda öre, herr
kyrkoherden. Det vet herr kyrkoherden.”
”Det är möjligt,” sade kyrkoherden med en handrörelse
och började något otåligt gå av och an på golvet. ”Men vad
hör det hit?”
”Jo, jag tänker som så, herr kyrkoherden, att om de där
femton tus*n kommit från familjen, så skulle det kanske varit
rättast om de gått tillbaka igen, och då hade väl herr
kyrkoherden, som är hans bror, varit den närmaste till dem. Men
som det nu är, herr kyrkoherden... Jag kan då verkligen
säga, att jag varit med på ett hörn och skrapat ihop dem...”
Kyrkoherden lyfte upp huvudet och stannade framför henne.
”Jag trodde att fröken hade varit hushållerska hos min
bror och haft kost och lön för sitt besvär,” sade han.
Hon tyckte det måste synas på henne, hur benen darrade
under henne.
Hade det icke varit en kyrkoherde, som stått framför
henne, skulle hon aldrig i livet ha tålt något sådant, som det
hon nu fick höra. Men en kyrkoherde har förstås rättighet
att säga många saker, som en annan aldrig skulle våga sig
fram med.
”Vi tyckte om varann, herr kyrkoherden,” sade hon sakta.
”Och då heter det väl inte ’kost och lön’. Vi skulle nog ha
varit gifta för längesen, herr kyrkoherden, om inte Heller
-dink varit så egen av sig. Han kunde nu aldrig med några
ceremonier. Men han ville alltid, att de skulle kalla mig för
fru Hellerdink. Det skulle inte ha gått an att någon kommit
och sagt något annat så han hört det.”
Kyrkoherdens små grå ögon, som hade till uppgift att
skärskåda folk in i själarna, gåvo henne en skarp blick. Han
hade förstått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
