Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane Gernandt-Claine
och kaffern kastade sten efter honom och skrattade, men sedan
vände de varandra ryggen, ty deras ömsesidiga förakt var stort.
Den svarte hade att samla bränsle, och den klipske
hottentotten skulle laga ett av vagnshjulen, som gått sönder.
Husbonden satt kvar i sadeln och stoppade sin pipa; han såg sig
icke om, drog blott då och då ett eftertänksamt bloss och
kastade plötsligt om sin häst och satte av i trav för att
undersöka trakten.
Under det bågformiga tälttaket var allting tyst, men två
kvinnor befunno sig i vagnen. Den ena vilade lätt påklädd
på en bädd av dynor — det var ett barn, närmande sig den
första ungdomen, men icke vuxen ännu att döma efter
lemmarnas spenslighet; den andra var en gråhårig moder med
bred rygg och tunga, platta fötter, halvt förlamade av värk.
Intet släktband förenade dem med varandra — den lilla
jungfrun var blott tr olo vad med den gamlas son. Hon låg mycket
stilla med korslagda händer, läpparne voro öppna, men hon
tycktes halvslumra. Ibland gick det en ryckning över hennes
ögonlock.
”Sover du?” ropade den gamla hårt med en blick mot
dynorna, och den lilla slumrerskan höjde huvudet i lyssnande
ställning, skrämd av tonen, fast det ej låg vrede däri. Det
var blott rösten av en grov kvinna, som aldrig vetat, vad det
är att låta mild.
”Om du är vaken, så gå och säg till Josiah, att här inte
finns en droppe vatten.”
”Ja”, kom svaret snabbt och tyst, och den lilla jungfrun
steg ur vagnen. Det var ingen stor ansträngning att nå marken,
men det hopp hon tagit, gjorde henne röd och vit efter
vartannat. Hon stod en sekund och blundade, med fingrarne tryckta
mot pannan. Så öppnade hon ögonen och såg sig om,
händerna gledo åtskils, och hon smålog. Hon visste icke, var
hon var, men hon tyckte sig aldrig ha sett något så vackert.
Landskapet var icke flackt med ändlösa marker som den trakt,
där hon var hemmastadd. Det höj de och sänkte sig, det andades,
det levde, och hagar och hus lågo strödda om varandra inne
i solskenet. Men det underliga var, att hon kände igen det
alltsamman som från en dröm. Hade hon — varit här? • Bott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
