Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn in i jungfruåldern. Hon hade länge vetat, att hon var
hans utkorade, och de trolo vades efter gängse sed, men då
bröllopet stod för dörren, bleknade bruden bort i en sot, som
vände sig i brinnande feber. Och när de en kväll sågo skuggan
av döden stiga över deras tröskel, lyssnade de till rådet av en
boer, som var så gammal, att han sett havet, och som talade
om vilken stark läkedom det låg i dess sälta. Då han tystnat,
slogo de upp sin bibel. Och som deras fingrar föllo på verser,
vilka kunde tydas så, att detta var Guds vilja, bad sonen sin
moder att göra sig redo och lät spänna nio par oxar för vagnen
och tog föda för lång tid och befallde tre tjänare att följa
spännet. Själv lyfte han jungfrun från hennes bädd och bar
henne under tälttaket och satte sig upp på sin häst. Och så
hade de färdats i dagar och veckor, men nu voro de så nära
målet, att blott en natts resa skilde dem därifrån. Hans
trolo-vade tilltog i styrka, ju mer de närmade sig kusten, men då
han såg det, blev hans sinne skumt. Det var tider, då han
blott tänkte på att vända hem mot sitt land igen, ty han
kände, att hon tillhörde detta främmande, och han skulle
hellre med egna händer grävt henne en grav i den jord han
kallade sin.
De hade gått tysta en lång stund, och jungfrun saktade
stegen: ”Jag är så törstig”, klagade hon plötsligt, andfådd.
De voro icke långt från källan. ”Sätt dig ned och vänta”,
sade han och lämnade henne vid vägen. Men hon gick ännu
ett stycke framåt. Mitt för henne låg en grind, och där bakom
ett hus med slingrande gröna växter och fönster, som stodo
öppna mot solen. Hon ställde sig att betrakta det, och det
lekte henne i hågen, att hon bodde där och vaknade ensam i
det tysta solskenet och låg och blundade och kände, hur
vackert allting var, icke blott morgonen, utan hela långa
dagen, men hon vågade sig icke bort till grinden, hon blev
stående på landsvägen med handen över ögonen, och så fann
den unge boern henne, när han kom tillbaka.
Han bjöd henne att dricka, och hon vände sig om. Då
såg han på henne — hon hade så underliga, ljusa ögon. ”Jag
kunde döda dig”, sade han i sin själ. Men han menade det
icke. Han tänkte blott så, ty hela hans varelse hängde vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
