Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane Gernandt-Claine
jungfrun, och hans kärlek var stum, och han rasade emot sig
själv. Han hade aldrig lärt att yttra känslor, och då han
älskade, förvandlade det sig i hårdhet. Han gick fort och
pressade ihop läpparne. Hon vågade icke betrakta honom.
Och de återvände tysta till platsen, där de slagit läger.
De åto och drucko utan att tala, och när de ätit, lade
Josiah bössan på axeln och tog hottentotten med sig och gick
på jakt. Men jungfrun satte sig utanför vagnen, som hennes
vana var, och tänkte på många ting och kände sitt hjärta
svälla av sorgsenhet. Den gamla modern sysslade med mat
och husgeråd. De hade intet att säga varandra. Och så blev
det eftermiddag.
Mot kvällningen kom Josiah, han hade endast skjutit tre
klippkaniner i bergen och kastade dem med ringaktning till
marken. Hans panna var mörk, och då han såg sin trolovades
ögon, kunde han hava krossat henne, där hon satt, ty det
brände inom honom av dov förvillelse. Tjänarne gingo på
tå och djärvdes icke tala, men modern skötte sitt, som märkte
hon intet — den lilla jungfrun rörde sig ej.
Så blev det tid till uppbrott, ty natten var nära.
Busch-mannen hade gått att uppsöka dragarne, och kaffer ynglingen
kallade var och en av dem vid namn, men när de kommo
och togo sina platser vid den långa järnkedjan och räckte
fram sina nackar mot oket, visade det sig, att vilden förlorat
en oxe. De ledde honom fram till husbonden; hans ögon
flackade oroligt omkring, han kunde icke räkna och kände
icke djurens antal, men då han såg den tomma platsen i spännet,
började han darra. Grönblek av fruktan för döden, kastade
han sig på knä.
Josiah bevärdigade honom icke med en blick, han
tecknade blott till sina bägge tjänare att rycka av honom rocken
och undersökte en lång, böjlig piska av flodhästhud och
be-gynte räkna slagen.
Men hans trolovade sträckte ut händerna, när hon såg
honom välja spö: ”Icke det”, ropade hon, ”icke det!” Ty hon
visste, att det var ett vapen, som slog oläkliga sår. ”Jag hatar
dig, jag hatar dig, jag hatar dig, Josiah!”
Ingen tycktes höra henne. Den gamla modern stod lugnt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
