- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1920 / 28, Författare från 1900-talets början. 1 /
123

(1921) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

c— ■ —— *

Gallionsbilden

gjorde henne rädd. Ty hon fruktade något, kände något —
ett dunkelt hot, som vandrade därute med tunga fötter. Det
hade skumma ögon och skum, vild panna, det växte sig så
jättestort ibland, och var dock som en människa. Det kom
tätt intill vagnen och böjde sig över tältet och tog mörkret i
sina händer och gjorde skuggor därav och lät dem springa.
Hon såg de långa snabba benen, de kutryggiga kropparne:
”Driv bort dem”, skrek hon, ”kasta yxan efter dem, Josiah!”

Då grep en grov hand henne om armen, och en barsk
stämma sade: ”Vill du somna!” Men hon föll... föll... föll
svindlande fort, från taket av en vagn och låg badande i
kallsvett på dynorna. Sömnen skulle icke komma den natten,
och då det gått en lång stund och den gamla slumrat till, reste
hon sig upp och satte sig att lyssna. Ty de åkte över höjder,
upp och ned tre gånger, och det var icke längre markerna hon
hörde — jorden hade fått en ny röst — ett mummel, som
klagade långt borta... gav sig över och tystnade igen, som
när en smärta lägger sig till ro. Hon tänkte: ”Vad är det jag
hör”, och kröp fram till tältöppningen och såg ut och tryckte
händerna till sitt bröst. Mellan de mörka molnen hängde,
blek och kall, den stilla, klara fullmånen, och därunder var
allt vatten — vatten. Och hon förstod, var de voro, och ryste
i sin själ, ty havet och den tysta himmelen stodo fulla av
hemskhet, och hon sporde: ”Vad vill det mig? Vad har jag
gjort?” Men i det samma kom hennes trolovade att vända
sig om, där han gick bredvid oxarne. Han betraktade henne
icke och talade icke heller till henne, men hon såg hans ansikte
i natten och kände sitt hjärta krympa vid hans blick.

*



Så tidigt, att ingen mer än han var vaken i tältvagnen,
brukade Josiah lämna sin bädd och kalla hottentotten och
stiga till häst eller gå på jakt i bergen. Han hade slagit läger
vid en klippig kust, där villebrådet vimlade, och som han
icke fördrog anblicken av vattnet och hatade utsikten av en
fjärrbelägen hamn, som hans förfäder anlagt och övergivit,
återsåg han sällan de sina förrän frampå eftermiddagen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:44:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl2/28/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free