Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^■in—m,i„ ................- ■■ ■■■■■—■■ ■ ——sy
Jane G-ernandt-Claine
Hans mor övergav aldrig tältet. Hon hade varit en stark
kvinna, vilken med egen hand nedlagt ödemarkens vilda djur,
medan hennes make levde och de ännu sökte en trakt, där
de kunde slå sig ned, men sedan hon på gamla dagar begravt
man och tre söner, satt hon helst i ro med kafEekittel och bibel
och tänkte på sina värkbrutna fötter. Hon hade aldrig sysslat
mycket med sin tillämnade sonhustru, ty jungfrun hade varit
underlig från barndomen och i alla stycken olik boers döttrar,
men hon hyste misstro till den unga och såg med växande
förtrytelse, hur lätt hon vände vagnen ryggen.
Morgon och afton satt Josiahs käresta vid havet.
Allt var nytt för henne, och hon undrade över många
ting. Rostade ankare voro begravna i sanden, och ett
söndrigt roder stack upp ur vågskummet, men det
sällsammaste av allt var de svartnade spillrorna av ett skepp
utan däck och med bruten mast, som låg ute i det djupa
vattnet. Många dagar betraktade hon det blott på avstånd, men
så hände det sig en kväll, att hon kunde gå torrskodd till de
svartnade bjälkarne, och då hon kom helt nära, började hennes
hjärta klappa, ty uppe i för en satt den vita bilden av en man.
Hon hade sett honom från stranden, men aldrig anat den höga
tystnaden över hans åsyn. Han höll armarne korslagda och
böjde huvudet, och hans hår var som långt, grönt gräs.
Jungfrun såg och såg, och havet blev mer än hav i ljuset av hans
anlete. Det susade och viskade i hennes öra, och hon höjde
sin röst och sjöng...
Hon hade en svag stämma, som sjukdomen gjort matt
och oviss, och hon kunde icke många sånger, ty hon hade
glömt att sjunga bland boers, men under den tid hon vandrade
med sin fader, hade hon lärt underfulla melodier från hans
läppar, och de kommo tillbaka nu och sköljde över henne
som vågor, och hon satte ord till dem, som hon tänkt ut vid
stranden:
Vattnet är vackert, det ler mot molnen, ty himmelen är
blå. Vita segel driva på dess yta, och bland stenarne gungar
skummet som dun. Men jag spörjer: Vad bor bortom
böljorna? När skall jag fara så vida, som mitt sinne drager mig,
o hav?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
