Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var i solsken. När det var storm, sjöng hon annorlunda :
Vattnet är skönt — mig tycks det är av tårar. Vem gråter ?
Skyn är mörk, vågen ängslas och skrämmer fåglarne, och
skeppen förgås för vinden. Men jag spörjer: Vad bor bortom
böljorna? När skall jag fara så vida, som mitt sinne drager
mig, o hav?
Orden voro intet mot lyckan att drömma dem. Hennes
mun kunde icke tala som hennes hjärta. Därinne upprann
en rodnande sol över tysta morgonhav, och längtan sköt som
en ström av ljus utöver vattnet, men glädjen var blek mot
sorgens röda mörker, ty himlen blev som aska och eld för
hennes blick, när hon kände sin själ bedrövad.
Hon kunde icke lida att se Josiah... Hon hade ständigt
varit rädd för hans ansikte, men sedan den kväll hon sett
honom piska ihjäl buschmannen, ryste hon vid hans blotta
närmande. Hon ville icke tänka på honom. Vattnet lekte
henne i hågen. Till och med i sömnen såg hon dess glans.
Hon kände tiderna för ebb och flod. När de långa
böljslagen drogo sig från stenarne, gick hon barfota ut till det
strandade skeppet och vandrade omkring i dess svarta och
splittrade skrov. Där var hon på havsbottnen, ty bjälkar ne
voro täckta med snäckor och musselskal och doftade av
vågornas sälta, men ofta klättrade hon upp på den brutna
masten och höll sig fast med bägge armarne och såg på det
lätta, ljusa blå, som mötte himmelen längst ute, och tänkte,
att hon seglade långt bort. Hon drömde sig igenom vind
och natt och hörde farorna brusa och sjunga, men en vit bild
med sjögrönt hår delade böljorna och satt tyst och hög i stormen.
Hon kunde le och blunda. Aldrig, aldrig skulle hon ha
varit rädd.
Hon steg ned i sanden och betraktade hans anlete. Inför
lugnet av dessa slutna läppar stod hon orörlig med knäppta
händer. Hans ögon so vo. Hur skulle de månne blickat, om
de haft liv?
Han var icke alltid densamme. Stundom voro hans
ögonlock såsom skuggor och hans panna som den bleka
skymningen. Men i gryningen var han förvandlad. Då klöv han
osynliga vågor, och hans åsyn var som ett rop på äventyret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
