Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane Gernandt-Claine
Hennes svaga röst fick toner av styrka. Hon stod ute vid
böljskummet och sjöng.
Hon tänkte beständigt på honom. Havet var han, och
han var havet, och hon vandrade till stranden likt en, som
är väntad.
En afton satt hon tyst bland stenarne. Solen höll på
att gå ned, och dess sken låg över vattenbrynet i en sista
flammande ljusning — till och med spillrorna av den svarta
fören brunno en sekund i rött. I det hon såg det, lyfte hon
upp sitt huvud och varseblev bilden med dess sjögröna hår.
Dess armar voro korsade och ansiktet blekt som döden, men
ögonen... ögonen... levde. De sänkte sig, de vilade på henne,
och luft och jord och solnedgång och himmel var i en rörelse
av dessa ögonlock.
Hon reste sig i yrsel och betraktade stenarne, där hon
satte sin fot. Hon drog icke andan. Hon höll sig stilla inför
undret. Hennes varelse log och blundade och gick fram i
klarhet. Men hon var icke förvånad. Så skulle lyckan komma
till henne — detta var vad hon alltid väntat på. Hon såg
sig icke tillbaka, hon bar hans drag i sitt hjärta. Hans anlete
var som ljuva sånger och hans klädnad som en dröm.
Annorlunda urskilde hon honom icke.
Det blev natt, och hon kunde icke sova, men timmarne
voro som blommor, de där sprungo ut framför henne, och
mörkret som en skinande morgonstund, och två dagar efter
den röda solskenskvällen mötte hon på nytt hans blick.
Det var i sömnen, och det tycktes henne, att hon vandrade
på en gräsbevuxen mark, vilken låg under vatten lik en
översvämmad äng, och hon undrade: ”Är det havet?” Ty de
snår, som snärjde sig omkring henne, hade icke grönskans
färg; de voro bruna och blanka, och på deras blad sutto sköra
glasklockor, som brusto under hennes fot. Det var ett
underligt ljud, och hon stod stilla och lyddes, hon hörde steg...
De kommo sakta som en dröm i drömmen, och hon ville fly,
men hon dröjde; nu visste hon, var hon var. Ty hon såg
honom. Han stod tätt bredvid henne, och han syntes henne
sådan hon alltid tänkt, fast han övergivit skeppet. Ögats
mörker drog och kallade, och hon vågade lyfta sina fingrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
