Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hans ringlande hår — det gröna håret, vått av gräs och
blomster, som växa i havet. Och hon darrade av att röra vid
hans panna, men då öppnade han sina läppar och log. I det hon
såg det leendet, gled hon stilla till hans fötter; hon sade intet,
höll blott händerna hopknäppta, med sitt ansikte vänt emot hans.
Sådant var deras möte, och när hon vaknade, var
verkligheten långt borta, och hon rörde sig i tältvagnen som bland
främmande ting. Ibland slöt hon ögonlocken, ty det brann
ett ljus inom henne, och hon betraktade sina händer och
tänkte: ”Är det väl jag?”
Dagar kommo och gingo, och återigen förunnades det
henne att drömma om honom.
Det syntes henne, att det var en klar natt med månsken
på vågen. Skeppet låg ute i havet med sin vita bild. Så långt
borta hade hon ännu aldrig sett det, men det var henne, som
måste hon gå ut i vattnet och fram till honom. Böljorna
sprungo tysta till hennes möte, och hon kände sand och snäckor
under sin fotsula, men hon såg intet annat än det vita
anletet, nattens anlete, som var vänt emot henne, och hon fann
inga ord inför hans läppars underbara mildhet — hon kunde
blott skåda upp till honom. Men som hon stod så, lossade
böljorna hennes fötter från grunden, och hon tryckte båda
händerna mot sin barm. Därinne lyfte sig hennes hjärta och
steg sjungande emot hans famn. Hennes ögon slöto sig, ty
hon hade sett hans leende — i blundande salighet höjde hon
sig över vattnet, och då hon var nära, helt nära, sträckte han
ut sin arm och drog henne intill sig. Som det krossade skummet
upplöser sig vid stranden, så försmälte hon vid hans bröst.
Nästa kväll satt hon och såg på skeppet och tänkte en
ny sång:
Den, som väntar mig, är ensam ute på havet. Hur länge
har han suttit och skådat över dess krusning? Hur länge
har han bidat? Så länge kanhända som bränningen nött
stenarne och det bott suckan i vågen. Jag har hört dig kalla.
Här kommer din jungfru. Hon stiger ut i böljorna. Vattnet
skall bära hennes steg fram till dig.
Hon sjöng icke med läpparne. Det var hennes håg som
talade, och luften var mild — hon kunde somnat vid havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
