Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han i dagbräckningen reste sig från sitt läger och tog sin bössa
och väckte upp tjänarne. Han höll ansiktet bortvänt, i det
han gick förbi — det var förvridet med rynkad panna, och
sådan han gått, kom han tillbaka om kvällen.
De undveko att möta varandras ögon, men hans närvaro
var tyngd och plåga, och när jungfrun gick till stranden, var
det för att se skyarne stiga upp ur djupet och breda sitt hot
över böljorna.
Hon hade orofulla drömmar. Två nätter efter varandra
skådade hon bildens vita anlete, och bägge gångerna var det
samma syn — havet, som låg och ryste i dunklet och en Ödslig
himmel, där månen försvann bakom moln. Och hon tänkte:
”Vad är det vattnet vill mig? Vad har jag gjort?” Men i
samma ögonblick kände hon, att den efterlängtade var hos
henne. Hennes huvud vilade mot hans axel, och hans arm
låg om hennes liv; så bar han henne ut mot tystnadens
boningar. Bakom dem gled skeppet oformligt och tungt utan däck,
utan roder, utan segel — en svartnad stomme bara, ett skelett,
som drev i natten. Och hon sporde: ”Äro vi döda?” men hon
log åt sin fråga, ty hon kände, att hon satt där, inne i hans
armar, som ett litet levande ting, en mussla gömd i skalet, och
hennes fingrar lekte med hans hår, och han böjde sig framåt
och spände skuldrornas muskler, vit och hög i den svarta vågen.
”Du talar i sömnen”, sade den gamla kvinnan en morgon:
”Vad drömmer du?”
Den lilla jungfrun blev blek som ett lärft och hennes
hjärta stod stilla: Rådde hon icke ens om sin själ?
”Du har fått gå för dig själv mer än nyttigt är”, fortfor
den gamla. ”Snart blir det väl annat av. När du kommer
hem, gifter du dig.”
”Gifta mig! — Men jag vill inte, jag kan inte, jag...
Ja, jag tror, jag går hellre i sjön!”
Då ljöd ett oväntat ljud — ett skratt — i tältöppningen.
Det var Josiah som stod där, och ingen hade hört honom
skratta förr. Han yttrade icke ett ord. Han ryckte blott i
bössremmen, som han kastat över axeln, och vände på klacken
och gick. Hottentotten följde honom på kort avstånd. Även
han bar bössa. De avlägsnade sig bortåt klipporna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
