Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*• ––––––––––––––––––––––– - •;
Jane Gernandt-Claine
Den gamla modern gick och bäddade upp sängarne; hon
sade intet, men hennes tunna, barska mun var som det raka
ärret efter en knivskåra, och de släpande fotterna tryckte
jungfrun till jorden, som om de trampat på henne, där hon
satt och redde sitt hår.
Hennes fingrar hade ingen kraft. Hon flätade och flätade
upp igen... Vädret var fullt av mulen hetta, och händerna
sjönko maktlösa i hennes sköte.
Hon vandrade icke ned till havet. Timme efter timme
satt hon utanför vagnen. Sorgsna tankar rörde sig i hennes
sinne; hon kände en skuld inom sig, men förstod intet —
himmelen var så underligt skum.
Det blev middag. Han syntes icke till. Det blev kväll.
De väntade ännu. Kaffern hade gått att söka sin herre — han
vände icke tillbaka.
Den gamla kvinnan satt under tälttaket med korslagda
armar och ett ansikte av sten. Jungfrun vände sig icke om —
hon ville icke se och såg dock dessa breda, orörliga knän,
den flata överkroppen och de starka, hårda händerna. Hon
klagade stilla, hon visste icke, vad hon sade, men hon
mumlade: ”Tag mitt liv...”
Hon kände olyckan sväva över sitt huvud, suset av dess
vingslag uppfyllde luften och kom henne nära. Hon hade
kunnat skrika av förfäran. Hon reste sig för att få luft, men
den gamlas blick låg över henne och tvang henne att sätta
sig... Hon hade aldrig varit lycklig, förr än hon kom ned
till havet. Kostade det då hjärtats sista blodsdroppar att
under några veckor fröjdas efter sin håg.
Hennes ångest blev ett med skymningen. Hon tog icke
ögonen från bergen, där skuggorna svartnade. Fram emot
natten såg hon en gestalt röra sig i ljuset av fullmånen. Det
var hottentotten, och han var ensam.
Hon steg upp, detsamma gjorde den gamla kvinnan. De
väntade båda. Då tjänaren kom närmare, sporde hans
husbondes moder: ”Var är Baas?”
Han skälvde i alla lemmar och störtade på knä, som när han
fruktade aga: ”Baas krossad. Baas nere bland stenarne”,
jämrade han och krökte armen för ansiktet som för att avvärja slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
