Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modren såg på honom med ögon som eldkol — det slog upp
rött i dem, när hon blev vred: ”Tugga55, sade hon, 55det är
vad du kan, tugga betel!55 Och hon reste sig upp och stötte
doppskon i golvet: ”Olycklige — vill du då, att släkten skall
gå ut?55
Ville, ville... han ville ingenting, de Saint-Aymour. ”Nej”,
svarade han i förskräckelsen och fångade en fluga.
”Så visa — visa då, att du är en man —55
”Men vad vill tant, att kusin skall göra55, vågade sig m: me
Chastenay emellan dem, godmodig, blidkande, med ett
skratt-sjukt öga för det komiska i saken. ”När det nu inte finns
någon, som vill säga ja —”
”Därför att man ansett det nödvändigt att gå över ån
efter vatten”, utlät sig m:lle Avie-Henriette oväntat,
ton-viktslöst, ut i luften. ”Man utsätter sig för att få avslag från
en m:lle de Carterac och ingen tänker på ett stackars barn,
som bara sitter och väntar på att få komma till de sina och
är av lika god släkt som trots någon, ty jag skulle tro att de
Bonnevalarne...”
Vafalls? Vad var det hon sade? Dottren till en miss
Sims in i familjen, sonhustru till Isaure de Saint-Aymour!!–
Men ordet var sagt, frågan var väckt, hon kunde spela öppet
spel, Avie-Henriette, och få svägerskan dit hon ville;
Hippo-lyte var nu med på allt, och Désirée de Chastenay bara
skrattade... Det gjorde hon alltid, då talet föll på den lilla. Hon
tänkte på Johannes Döparen, men det var en gammal historia,
som hängde ihop med hennes vistelse i Paris för tio—elva år
tillbaka. Kan man tänka sig, elva år–––––
Hon var ännu ung den tiden, inte fylligare än att det
klädde henne och förtjust i dans och hågad för nöjen och glad
åt allting. Men det var det då inte mer än en mening om,
det hette det överallt: 55Vad hon är enkel, den lilla brunetten
från Mauritius, vad hon är bonne enfant.” Och roade sig
gjorde hon, det var summan av saken; ingen människa kunde
väl begära, att hon skulle sitta inne och sucka, därför att den
stackars Jacques de Bonneval brutit halsen av sig. Gud skall
veta, hon var inte utan hjärta för det, hon tog ju reda på den
lilla föräldralösa — flickungen — Jacqueline — och förde henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
