Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
............................
Jane Gernandt-Claine
skymtade hon något vitt, som förde sig likt ett skepp för fulla
segel, en svällande galeas, som styrde kurs emot henne —
hjälpen i kritiska ögonblick, den småleende, vyssjande m:me
Blanchard. Hon höll någonting på armen — ett litet bylte,
en packe små kläder. ”En gosse, madame”, sade hon, ”och
så stor och kry man någonsin kan önska.”
Men Désirée de Chastenay tvärstannade — hon sträckte
händerna ut framför sig — hon såg, såg bara: ”Men, men”,
ropade hon, ”han är svart!”
”Hyss, hyss, inte svart, brun en smula, något mörk i
skinnet... Den unga modern är ensam, om madame vill se
henne, de andra damerna ha gått — att vila.”
M:me de Chastenay nickade, hon tog det för gott
alltsammans, men på andra sidan om den stora sängkammaren,
dit ljudet av röster trängde in i allt hörbarare stegring, stod
Avie-Henriette som ängeln med det bart huggande svärdet
och bevakade en dörr.
Hennes vapen var luren, svägerskans lur, som hon svängde:
”Men så hör då, Isaure, så hör — ”
Men Isaure ville icke höra: ”Det en Saint-Aymour!”
väste hon. ”Låt mig gå in till henne, se henne...”
”Inte nu, först skall du bli lugnare. Jag säger dig, det är
tavlan, moren!... Det är åtminstone tänkbart, en förklaring!”
Hon talade sig nästan övertygad och tryckte med våld luren
mot den dövas öra. ”Tänk Chantemerle, en Chantemerle,
som kom svart till världen, därför att hans mor försett sig
på ett kopparstick. Det är historiskt, Isaure, och det gick
över, försvann efter tre veckor, tror jag. Och kan man inte
hoppas, att det också här...” Hon kunde hållit på i det
oändliga, fortsatt om det skulle varit aldrig så länge, men
dörren öppnades bakom dem, gick upp som av sig själv,
och in seglade m: me Blanchard med sitt vita bylte, och efter
henne kom m:me de Chastenay, tyst, på tå, med ett finger
på munnen.
Gamla m: me de Saint-Aymour blev gråblek, när hon såg
på den nyfödde. Det slog rött upp i ögonen, och hon krökte
fingrarna om käppen av lust att klösa, av lust att få se det
flyta i strömmar, spruta upp under naglarna, detta förbannel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
