Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig fick ord. Då han var ute sist, hade han skjuti b ett
fel-skott, björnen rusade på honom. Klämmet stöp i brådskan,
fick handen i den öppna björnkäften, grep tag i tungan och
höll fast. Det gällde livet. Klämmet kastades som en vante
omkring, men höll, famlade efter kniven, fick honom i handen
och stack så blodet forsade. Det var en seglivad best. Tänk
över 30 styng innan han stöp. Huden var platt fördärvad
och där fanns icke fläck på den, som ej rann röd av blod. Men
då björnen låg död, låg Klämmet bredvid honom och levde,
men det syntes ej på honom.
”Var du inte rädd, Klämmet?” hade länsman sedan en
gång frågat honom. ”Ja, tyss rå på’n”, sa’ Klämmet. Men
nu hade han varit ute med sin sista björn likväl, och den hade
han inte rått på. Det sägs att hela huvudsvålen följde, då
björn bet. — ”Ja-ja, han är heller inte riktig se’n”, sade en.
Ja, far hans, Nila, var en konstig kropp, det med. Om honom
var det många svarta historier — hade någon hört då han
lät döpa sonen sin, Klämmet, björnjägaren? De storskrattade;
det var nog en glad historia, en så’n historia! — Men då kom
Sjul på skidor, åkte fram till hopen, slängde skidorna och föll
som en trasa bredvid Gåli. ”Puorist, Sjul, puorist”; han
svarade ej, låg endast och stönade. Gåli stirrade på honom
med ostadig blick — hon var full redan — och järnpipan, fylld
med hurv, slängde i mungipan, ville falla, men nappades efter
och stannade. ”Drick nu, här är gästabud.” Hon räckte
honom en skopa brännvin, men den slogs ur handen på henne,
”ditt fyllvrak, som du är!” skrek Sjul och grät högt. ”Son
min, son min” — hon kom ej längre av förskräckelse — hon
tänkte väl säga, ”jag är din mor”, men dit hann hon aldrig,
förr än Sjul var mitt uppe i en historia och den var hans egen
och den strypte skrattet i struparna runt om. Ja, det var
dimmans fel, ty ingen kunde se något, hur kan man begära
det, då den är så tjock, att den kan klippas i remsor? Man
hade ju ej hört till ett ljud eller sett ett spår på hela vintern,
och just den dagen skulle de komma, komma ett helt följe
med vinden, så att renarna icke kunde vädra; men att det
skedde, som nu kom, — herre Gud i himmelen! Utför berget
hade det gått i vinande. Fetaste renarna lågo döda på stället,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
