Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och resten, alla de flera hundra, jagades av vargarna — faen!
i ett huj mot stupan och utför. Tusende täta knäppningar i
tusen springande klövar upphörde, där stupan vek in, och så
ingenting förrän kropparna dunsade djupt nere tätt som
jordklumpar, som falla ur en stjälpkärra.
Sjul grät; församlingen svor och larmade.
”Femton stycken har jag kvar, vem är det här, som vill ha
en fattig dräng, femtonstycken, bara femton.” ”Bara femton”,
lallade Gåli efter — ”nu ha vi inte flera” — hennes tårar runno.
”Vargen, vargen, släppte du den?” Vad hans historia
gick sakta: ”Skulle du Nila, skulle du Lars Abram, skulle du
Nich-Nichsen — tro-tror ni jag är tokig?” Nej, vad han det
inte hade gjort! Det var nu två dagar sedan. Bägge två hade
han ränt efter, förlorat spåren, där renarna gått i hopar på
en myr, fått ögna dem och ränt igen. ”Ja de’ ä’ hårdsprungna
satar”, sade en. Nere i skogen hade det gått undan. Sjul
hade sprungit med skidorna medan svetten rök om honom.
Där vart mössan efter; hon hade strukits av i skogen — och
äntligen hade han sett en varg — den största av hopen — i
en bergstigning. — Nu gnisslade och gnydde det från alla
som hörde. ”Nåå?” De skreko av iver. Ja, det hade burit
uppför, mest i sicksack; det var brant, och där hade
skinnpälsen blivit efter — den var för tung och varm — och se’n
hade han ränt i underkolten. På höjden hade vargen stannat.
”Bet han emot?” Nej, han hade legat som en rem efter snön,
då det bar utför igen. Sjul efter. Där hade det varit att se
sig för — här stirrade allas ögon — berget var fullt av branter,
skog och vindfällen. Han hade naturligen aldrig släppt vargen
ur sikte, men måst väja för träden, ligga på sidan, skeva i
snön med skidorna för att vika — här böjde sig åhörarnas
kroppar efter, utan att de visste det, — och då berget drog
sig inåt vid brådjupen, hade han under farten hukat ihop
sig, spänt de böjda benen och legat an, han hade gjort hoppet
med horisontabla skidor — det gick en rörelse efter hela raden,
som om de susat utför ett djup —: ”Sjul, det var en
skidlöpare!” Herre Jesus en sådan karl! Gåli hade fattat i hans
päls såsom för att dra honom upp ur en håla; hennes
tandlösa mun var vidöppen. Grön gimpa syntes på tungan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
