Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tt-""–-—–––––––––––––- ,, — ——C«
Han till Henne
Liljorna vita stå,
natten är hög och blå.
Ljuva, ditt månhem
älskar jag mest ändå.
* * ❖
HAN TILL HENNE.
Du plötsligt älskade, jag vet det, vi skola skiljas, du och jag,
så smärtsamt kär, som du mig blivit — men det är hård, orygg-
lig lag.
Den djupa skogen, den som svallat kring några solskens-
stunders färd,
3kall skugga höstens tomma stigar, men ej för oss bli hus och
härd.
Vårt lilla barn skall icke födas, fast när jag såg din smärta
kropp,
mitt blod förnam, att barnet lyfte mot livet sina händer opp.
Vårt lilla barn skall icke födas, fast om din mun jag måste se,
hur ljuv dess amor sbåge krökes, jag vet hur barnet skulle le.
Jag vet också, det finge bära ditt dunkla väsens art och form,
din själ av sent septembermånsken och nattligt svall av moln
i storm.
Men detta barn, som skulle springa som eld ur heta åskmoln två
— att kastas hit till livets oro vi skola spara det ändå.
Den lilla skuggan där, som ville igenom oss till ljuset, ack,
skall själv förstå vad vi försaka och viska far och mor sitt tack.
Och ej i trånad skall den sträcka sig mer mot lott, som ingen vet,
men sjunka utan spår tillbaka till stilla, ofödd evighet.
% }{C Jfc
11. — Nationallitteratur. XXVIIL
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
