Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• ."""■ ■■■■’ " "■■ ■—■■■— ■ ■■ ■ ■ » ■■■■■■„;;>
Fredrik Vetterltjnd
till dig och till mig, och spörjer ej,
om en underlig myt vi sakna.
Ditt ögas lidande själ en gång,
hell livet! skall mullen taga.
— Vi minns jag dock jämt en fädernas sång,
en gammal och rörande saga,
att mullen, vars makt vi prise blitt,
ej alls kunde släcka ett öga,
som blickade minne och stjärna som ditt,
och därför tyngde oss föga;
att bakom dödskallens form och symbol
ett underligt något var givet:
en stigande flamma mot gränslösa mål,
som nämndes det eviga livet . . .
––-Luta din dödskalle . . . ljuva vän!
Jag känner dess form mot pannan.
Hell livet. Dess lysmask lyser än.
Snart varder masken en annan.
* * *
I SEPTEMBER.
Hösten har inte långt hunnit, men dina lunder gulna, och
bland de träd du älskat, ha de flesta redan fällts till marken.
Må du alltjämt kunna sörja dem med den riktiga, stora
sorgen! Ty värst vore, om solskenet, som nyss ur den
tindrande blå klarheten lyste in i hjärtat, skulle mista själva sitt
smärtorika höstvemod och bli vardagligt.
Vad hade du sedan?
Hell den som kan sörja, ty i hans själ lever ännu det han
gladdes över. I honom lever livet, våren, sommaren, ännu
den gula hösten.
— Kan du fortfarande rent och stort sakna det otroliga
och oersättliga, som du mistat under årens gång? Har icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
