Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nog två ögon, och grann var hon med. Nu så är hon gifter
med min bror, hehe!
Till sist tyckte likväl Daniel, att han hade funnit vad
han sökte, och det var Kalle Anderssons dotter. Han gick
dit och talade med Kalle, men Kalle, som var en stor och
stark karl och inte var just så rädd av sig som de andra, gav
honom besked och sade, att han ville inte göra sin enda dotter
olycklig med en sådan elaker man som honom. Daniel talade
länge och väl med honom, men allt så fick han nej till svar.
Då gick han förstås till sist, men han var blek som ett lik i
synen och bad Kalle akta sig. — Det behövde du inte ha sagt,
för jag känner dig ändå! svarade Kalle och började plöja igen.
För se, det var fram på våren.
Se’n dess var Kalle rädd för honom, fast han liksom
skämdes för att visa det, och han sade till folket, att de skulle
passa på, om de fick se Daniel komma. En vacker dag kom
en piga och sade till Kalle, att Daniel var borta vid ladugården
och hade en bössa med sig. Kalle in då i en hast och fick
sin gamla bössa ner från väggen, och ut i täppan och lade
bössan i en stickelbärsbuske bredvid sig. Så kom Daniel fram
och gick rakt på honom. — Jag tror du är ute och jagar i dag
— ropte Kalle emot honom. — Jamen är jag så! sade
Daniel och lyfte bössan. Men i vippen hade Kalle sin bössa oppe
och skrek: Om du skjuter, så skjuter jag! Men innan han
hade sagt orden ur, sköt Daniel. Men skottet rammade inte.
Då tog Kalle sin bössa och lade an och siktade länge. Daniel
vart blek som en skjorta i ansiktet, men var måtro för hård i
sinnet för att vilja springa. — Skjut du bara — ropade han. —
Men Kalle satte bössan ner igen och sade: Det är synd på
dig, för du vet inte vad du gör. Därmed gick han ifrån honom.
Men på kvällen kom Daniel dit igen. Då tog Kalle ner bössan
från väggen, så fort han fick se honom. — Jag har ingen bössa
med mig, sa’ Daniel så tyst. Jag ville bara tala med dig.
Och så gingo de ut på gården tillsammans, och där bad Daniel
honom om förlåtelse och tackade honom, för att han inte
hade skjutit på honom. — Du gjorde mig mer gott än du
trodde, då du lade bössan, sa’ Daniel, och karlen begynte
gråta. Och ett par dagar därefter skickade han två får upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
