Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:# • - - ––––––––––––––-1*
Den gamla gatan
strutens spets klippte han ett hål till skorsten. Det blev ett
ståtligt slott med pelargångar och spiror och torn, alldeles
som Stockholms gamla slott i Dahlbergs Svecia. Och när det
var färdigt, satte fadern eld i alla hörn.
Det fräste och gnistrade och brann.
”Nej se — å se, så det brinner! — Nu tar det eld i det
bortersta hörnet.–––Nu brinner östra valvet, nu störtar
det in!––-Och tornet brinner — tornet ramlar.–––-
–––-Nu är det slut.”
”Om igen, pappa,” bad Martin, ”å, om igen! Bara en
gång till!”
”Nej, inte en gång till,” sade fadern. ”Det är inte roligt
andra gången.”
Martin tiggde och bad. Men fadern gick bort till pianot
och strök sin hustru över håret.
Martin blev sittande framför brasan. Det brände på
kinderna, men han kunde icke slita sig därifrån. Det låg och glödde
så grant där längst inne. Det glimmade och glödde och brann.
Till slut kom mormor och sköt spjället och stängde
luckorna. Då gick Martin till fönstret.
Solen var längesedan borta. Det hade klarnat upp för
en stund, men ännu drevo mörka skymassor fram i brutna
led över himmelens tunna och glasaktiga blå. ”Långa raden”
låg i djup skymning. Trädgårdarnas lönnar och körsbärsträd
stodo avlövade, och här och var glimmade redan ett ljus i
ett fönster fram ur det dunkla kvistnätet. Nere på gatan gick
lyktgubben och tände; han var gammal och krokig och hade
en skinnluva, som gick långt ner i pannan. Nu kom han till
lyktan mitt för fönstret, på andra sidan av gatan: när han
tände den, lyste hela rummet upp. Den vita spetsgardinen
tecknade sitt brutna mönster mot taket och väggen, och
källor, fucksior och agapantus målade fantastiska skuggor.
Det mörknade mer och mer.
Man kunde se så långt bort där uppifrån — långt bort
över de låga gamla kvarteren med trähus och trädgårdar.
Man kunde se Humlegården med taket av rotundan mellan
de nakna gamla lindarna. Och längst bort i väster reste sig
en grå kontur; det var Observatoriet på sin kulle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
